Chicnina

Fick en kommentar idag som faktiskt gjorde mej ledsen och förbannad. Det handlar om kamphundar. Hennes mammas hund blev dödad igår av två amstaff och hon själv blev också biten. Det verkar som att varje dag blir en liten hund dödad av stora hundar. Hur kan man vilja ha en sån hund?! Jag vet att alla hundägare säger att min hund skulle inte göra något sånt för det har jag också sagt. Men jag vet också att min vovve skulle nog inte hoppa på en amstaff eller vad tror ni? Min vovve hoppar bara på chihuahua hihi och det är för att leka. Sen är ju chihuahua också avlad för att vara en sällskapshund. Medans en amstaff var avlad för att ha en kamp med andra hundar. Nu är det ju förbjudet, men dom har fortfarande i sej det.

Min sambo sa idag till mej att jag kanske får passa mej med såna här inlägg för snart får jag väl kommentarer från dom som har kamphundar, men vet ni vad jag... jag bryr mej inte. För alla vi är vuxna nog att själv ta en ställning till det här. Jag står för det jag har skrivit, för det är mina tankar och det kan ingen ta ifrån mej. Sen får ni tycka om jag har fel eller så, det står ni för.

Jag har hittat en jätte bra dikt från Carolina Gynnings blogg som jag vill dela med mej till er.
Men jag vill tillägna den till Diva (chihuahua) och Buster (tax) som hamnade i kamphundens våld.

Det finns en bro som förbinder Himlen och Jorden. Den kallas för Regnbågsbron på grund av dess många färger.

Alldeles brevid Regnbågsbron ligger ett land med vattendrag, kullar och dalar med mjukt, friskt gräs.

När ett älskat husdjur dör kommer det till denna plats. Där finns alltid mat och vatten, och varmt vårväder. De gamla och svaga djuren blir unga igen. De som blivit skadade blir hela igen. De leker med varandra hela dagarna.

Men det är en sak som saknas. De är inte tillsammans med den speciella personen som älskade dem på Jorden. Så varje dag springer de runt och leker tills en dag kommer då de plötsligt slutar leka och tittar upp. Deras nosar sniffar, öronen spetsas och blicken skärps och plötsligt lösgör sig en från gruppen.

Du har blivit upptäckt och när du och din speciella vän möts samsas ni i en glädjefylld omfamning som varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker det älskade huvudet och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv men aldrig i ditt hjärta.

Sedan går ni över Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas.



Visst är den vacker? Det är nån okänd som har skrivit den, men jag kan väl gissa att det är nån som har haft ett älskade husdjur.