13 Mars 2008 Del 2!
Då ska jag fortsätta att skriva om rånet. Som jag avslutade med så blev jag orolig över att dom kanske trodde att jag var inblandad. Man vet ju aldrig hur polisen tänker eller så. För jag blev förhörd på macken. Efter det var klart så fick jag åka hem, min chef åkte med mej och följde mej till dörren till mitt hem. Men jag vet när hon åkte med mej så sa jag till henne, "är det meningen att jag ska gråta nu eller?" Eftersom jag kände mej inte ledsen, kände mej som precis så som jag brukar känna mej. Jag kommer inte ihåg vad hon svarade på det.
Men hur som helst när jag kom hem på natten (då hade det hunnit bli den 14mars) så pratade jag med min sambo ringde även hem till min familj. Men den natten sov jag inte många timmar. Sov högst 2 timmar. Eftersom jag låg och funderade på hur jag hade kunnat göra det på ett annat sätt. Samt att det spelade om hela tiden i mitt huvud om rånet och hörde rånarens röst.
Min chef sa att jag gjorde rätt, för det är klart att mitt liv är värt mer. Så även om det hade varit 100.000 så skulle jag bara ge det. Kan säga att dom fick bara med sej växelkassan, eftersom vi har aldrig mycket pengar i kassan, samt att kunder betalar mest med kort.
Sen på morgonen när jag vaknade och slog på tv:en och såg morgon nyheterna på tv4 norrbotten, så berättar dom om rånet och visade en bild på stationen och säger att det var en kvinnlig butiksbiträde som jobbad när det inträffade, när jag hörde det då brast det för mej. För då viste jag att det var ingen mardröm allt var sant och att det var om mej som dom pratade om. Det är ju JAG som är den kvinnliga biträdet. Då släppte mitt chockande. Och då fattade jag också hur chockad jag egentligen var eftersom jag visade inga känslor ibörjan.
Åkte även tillbaka till jobbet den 14 mars eftersom vi hade personal möte. Samt att vi gick igenom övervakningskameran. Då ser man hur förvirrad jag är på övervakningskameran när jag ska ringa till polisen eftersom jag går bara fram och tillbaka och leter efter telefon och nummret till polisen.
Alla mina medarbetar och chefen tyckte att jag var stark, men jag kände mej inte stark.
Skulle egetnligen jobba den 15 mars, men jag tog ledigt den dagen och det förstog dom. Men jag sa att jag öppnar den 16 mars, det var en söndag. Så när jag skulle öppna den dagen så trodde jag nästan att jag skulle dö, fick sååå panik. Eftersom jag hade ingen aning om vem som skulle vara den första kunden som skulle komma in. Sen så såg jag även märket efter där rånaren hade slagit hammaren på kassadisken. Då brast det igen för mej, jag bara grät och ringde hem till mina föräldrar så pappa kom till macken och var med mej när jag skulle öppna. Ringde även till chefen så hon kom och tog över mitt jobb eftersom jag kunde inte vara kvar där.
Då sa även min chef att det var fel av dom att lämna mej ensam dom skulle egentligen ha varit med mej när jag jobbade första gången efter rånet. Men nästa gång jag jobbade så var hon med mej.
Men hur som helst när jag kom hem på natten (då hade det hunnit bli den 14mars) så pratade jag med min sambo ringde även hem till min familj. Men den natten sov jag inte många timmar. Sov högst 2 timmar. Eftersom jag låg och funderade på hur jag hade kunnat göra det på ett annat sätt. Samt att det spelade om hela tiden i mitt huvud om rånet och hörde rånarens röst.
Min chef sa att jag gjorde rätt, för det är klart att mitt liv är värt mer. Så även om det hade varit 100.000 så skulle jag bara ge det. Kan säga att dom fick bara med sej växelkassan, eftersom vi har aldrig mycket pengar i kassan, samt att kunder betalar mest med kort.
Sen på morgonen när jag vaknade och slog på tv:en och såg morgon nyheterna på tv4 norrbotten, så berättar dom om rånet och visade en bild på stationen och säger att det var en kvinnlig butiksbiträde som jobbad när det inträffade, när jag hörde det då brast det för mej. För då viste jag att det var ingen mardröm allt var sant och att det var om mej som dom pratade om. Det är ju JAG som är den kvinnliga biträdet. Då släppte mitt chockande. Och då fattade jag också hur chockad jag egentligen var eftersom jag visade inga känslor ibörjan.
Åkte även tillbaka till jobbet den 14 mars eftersom vi hade personal möte. Samt att vi gick igenom övervakningskameran. Då ser man hur förvirrad jag är på övervakningskameran när jag ska ringa till polisen eftersom jag går bara fram och tillbaka och leter efter telefon och nummret till polisen.
Alla mina medarbetar och chefen tyckte att jag var stark, men jag kände mej inte stark.
Skulle egetnligen jobba den 15 mars, men jag tog ledigt den dagen och det förstog dom. Men jag sa att jag öppnar den 16 mars, det var en söndag. Så när jag skulle öppna den dagen så trodde jag nästan att jag skulle dö, fick sååå panik. Eftersom jag hade ingen aning om vem som skulle vara den första kunden som skulle komma in. Sen så såg jag även märket efter där rånaren hade slagit hammaren på kassadisken. Då brast det igen för mej, jag bara grät och ringde hem till mina föräldrar så pappa kom till macken och var med mej när jag skulle öppna. Ringde även till chefen så hon kom och tog över mitt jobb eftersom jag kunde inte vara kvar där.
Då sa även min chef att det var fel av dom att lämna mej ensam dom skulle egentligen ha varit med mej när jag jobbade första gången efter rånet. Men nästa gång jag jobbade så var hon med mej.
Kommentarer
Trackback
